Jeroen Wolfers

Ifall du kör engelsk version av Gmail kan du nu klicka på Settings och upptäcka nya fliken Themes. Nu kan du alltså personifiera Gmail med lite snygg grafik, yay!

Min inbox med temat Ninja

Ska åka hem. Väntar på T-banan. Upptäcker att jag har mynt till ett värde av 63 kronor i fickan. Får en impuls att köpa något i en av godisautomaterna som står på stationen. Jag köper aldrig något ur dessa automater, men what the hell.
Petar i en tia, men trycker fel nummer, visar det sig. Jag ville egentligen inte alls ha en fånig Twix. Det löser sig; chokladbiten fastnar i maskinen och ramlar aldrig ned. Rådvill och lite skamsen ställer jag mig några meter bort. Efter bara någon minut kommer en liten grabb förbi och gör det jag inte vågade. Han ger maskinen en duktig tackling, chokladen trillar ned och han traskar med ett brett leende förbi mig med sin trofé.
Ah, jag var inte så sugen egentligen. Så jag tar mina 53 kronor och tar T-banan hem.

I lördags mötte jag några vänner vid Stureby T-station. Jag skulle få låna ett powertool och de skulle ändå på middag i mina surroundings. Då jag hade bilen kunde jag lika gärna skjutsa dem till middagen. Vi hoppar in och de tittar ut och inser att de inte riktigt kan vägen.
Jag plockar fram min gamla gistna Navigon-GPS och undrar vilken gata de ska till. Förvirring, de kommer inte ihåg.
Plockar undan GPS:en och plockar fram telefonen. Via Eniro-appen söker vi på middagsvärdarnas namn och kommer snabbt fram till adressen, samt får en karta över dit vi ska. Ett klick på GPS-knappen och vi ser själva där vi är, och det är bara att åka.
Smidig liten lur, det här.

Bild från Apple

Den här sajten rullar förresten från i går kväll på Wordpress 2.7 beta 3. Trevligt och kvickt, + en knapp för automatisk uppdatering – äntligen!!

Det börjar bli mygg- och getingfria temperaturer och frågan om uppvärmning av huset pockar på i huvudet. Vi har kommit fram till att vi ska låta renovera vår skorsten och sätta in en pelletsbrännare i vår gamla CTC Total-panna från 1980. Det skulle leda till flera fördelar, som varm murstock och därmed ett fungerande självdrag, mer värme i den alltför dåligt uppvärmda källaren etc. Dessutom skulle värmeekonomin antagligen bli bättre, förutom känslan av att snuva Fortum på sköna elpengar.

I och med att vi låtit dränera runt huset och att vi bytt kök får värmeuppgraderingen nog vänta tills nästa vinter på grund av ekonomin. Vi får lägga lite krut på att isolera om taket vilket kommer att spara en del i förlängningen. Dessutom håller vi på att byta ut våra fönsterrutor mot energiglas.

Det stör mig att man inte kan få mer hjälp, subventioner etc med miljövänlig värme. Vi läste i någon av villablaskorna man får om det här huset på Gotland som inte ens är inkopplat på elnätet. Underbart!

Vi är sugna på någon slags solenergi. Ett glastak från Soltech vore inte fel alls, till exempel. Men än så länge får vi vara nöjda med att pannan håller och att elpriset, ta i trä, verkar vara på väg ner igen.

Soltech-tak i glas låter solen värma huset. Smart!

Tog med mig Henny och Ã¥kte till Fotomässan igÃ¥r. InsÃ¥g att det kanske inte skulle bli nÃ¥gon lÃ¥ngvarig sejour, Ã¥tminstone inte framför alla utställningar. Vi hann gÃ¥ förbi Pieter ten Hoopens utställning touche-moi (riktigt bra, vill se igen) och jag trodde sedan att jag var smart genom att gÃ¥ in pÃ¥ Mattias Klums utställning. Det var uppskattat, särskilt när vi gick förbi bildspelet med orangutang-bebisar, regnskog och regnskogsindianer. Bildspelet var max fem minuter lÃ¥ngt, men när vi sett det tre gÃ¥nger ville jag gÃ¥ vidare. Henny stod kvar och pekade mot skärmen. ”Pappa, det kommer mera”. Till slut fick jag locka bort henne med löfte om bulle och mjölk pÃ¥ fiket.

Jag fick en liten pratstund med Lasse Pettersson pÃ¥ Nikon om deras D700 som verkar vara en ruskigt mysig kamera. ”Bara” 12,1 megapixlar, men en ruskig ljusskänslighet (kolla bild nummer tvÃ¥ i den här bildserien). Det kanske är en anledning att byta tillbaka till Nikon igen. Kul!

Annars var det som vanligt. Ett fullkomligt överdrivet utbud av diverse hårdvara och sjukt mycket bilder. Gott så!

I går kväll hade Johanna och jag Beckmanslektion i foto. Eleverna hade blivit uppdelade i fyra grupper och fått varsin tidning. Förra lektionen delade vi ut Filter, Vogue, Camino och Kingsize. I går fick eleverna träffa fyra modeller och sedan plåta dem i en timma. Roligt roligt, jag tror det blev fint! Nästa lektion får vi se.

Efter pausen kom suveräne Robban Henriksson och visade bilder, berättade om sitt jobb och drog en underbar mängd ”bakom bilden”-stories. Riktigt kul! Fina, engagerande bilder (som jag redan haussat tidigare). Iväg och kolla pÃ¥ hans blogg pronto! Han satt kvar en timme över tiden och det gjorde Ã¥tminstone hälften av eleverna ocksÃ¥ – ett bra betyg.

Tack som fasen Robban! Vi kommer att ringa igen, var så säker!

Tidningen Kamera& Bild har en bra genomgång av hur en mobiltelefons kamera fungerar, och varför (återigen) megapixlar inte är allt.

Till exempel:

Så varför gör man då inte objektivet, bländaren och sensorn större och bättre på mobiltelefonen? Svaret är vikt, pris och storlek. För att få glädje av den större linser behöver man också en större bildsensorer och ett större djup i kameran. I länder som Japan och Korea har det funnits mobiltelefoner med 8-megapixel sedan flera år, med vad som påminner om objektivet på en vanlig digitalkamera. Förmodligen anses man vara beredd att betala mer för en tyngre mobiltelefon i dessa länder än här.

Läs hela artikeln här!

Traskade in till Fotokungen på Kocksgatan och tänkte köpa en fullkomligt svindyr OC-3E-sladd. Eller vad sägs om en blixtsladd på 65 cm för 595 kronor? När jag ondgjorde mig över priset plockade killen bakom disken fram en Nissin SC-01 istället. Samma funktion, en hundring billigare. Alltid något. Bra gjort av butiken, jag var ju beredd att handla den dyrare originalsladden.

Nu ska det bli snyggare blixtbilder framöver. Återkommer med resultat

Sladd värd sin vikt i platina eller liknande.

I gÃ¥r var kollega Johanna och jag pÃ¥ Mary Ellen Marks och Martin Bells seminarium ”Extraordinary Child” pÃ¥ Nordiska Muséet.

Paret har fotograferat och filmat på ett isländskt barnhem för handikappade barn och Martin Bell har gjort en 40 minuters film om en av eleverna, Alexander, och dennes familj.

Tydligen så har inget museum velat visa bilderna eller filmen i USA, något som förvånade de bägge skaparna mycket.

Både Johanna och jag fann filmen mer medryckande än bilderna. Själva bilderna känns en smula svensk fotoskola, vilket kanske är ett bättre betyg till fotoskolorna än till Mary Ellen Mark.

Mary Ellen Mark flippade också (alltför) raskt igenom några av hennes tidigare produktion och det är bilder av världsklass. Synd att det senaste inte kändes lika fantastiskt.

Martin Bell verkade helt kallsinnig till att visa och distribuera sin film pÃ¥ internet. Han menade att publiken gillar filmen (han har visat den pÃ¥ nÃ¥gra universitet), men att det är de personer som tar in filmerna pÃ¥ festivaler och muséer som är proppen. Hur som helst ville han fÃ¥ ut filmen ”pÃ¥ riktigt” innan han lägger ut den pÃ¥ nätet. Jag tycker han gör fel.

Både Mary Ellen och Martin Bell var mycket ödmjuka och trevliga och diskuterade gärna med publiken. Johanna haffade Mary Ellen Mark efteråt och fick två minuter på sig att ta en bild. Det är en hård kvinna, denne Mark, något som kanske syns på bilden.

Ett stort tack till Nordiska Muséet för en väl ordnad tillställning. Tack för att vi fick komma!