När vi kom dit vid halv åtta var det dock inte mycket fart. Det var lite mulet, ett par surfare låg och sov vid sin bil på parkeringen och ett gammalt par plirade nyfiket på oss när vi riggade upp kameror, stativ och skärmar. Vi plåtade några bilder på playa Valdevaqueros, käkade lunch på ”100% fun” (det var det inte), och åkte sedan upp på Punto Paloma för att plåta på sanddynerna. Oerhört vackert.
Många dagar på året blåser El levante i Tarifa. Det är en stark bris som stadigt bara blåser åt ett håll, och därmed är idealisk för surfare. Idag fläktade det dock bara behagligt.

Jocke spanar över sanddynerna. Grymt bra ljus och blå himmel.

Tidig morgon utanför Bigbrother-huset.

Vid sextiden stack Jolanda hem, och Birgitta och jag åkte och handlade. Eftersom Birgitta skulle åka hem dagen efter vill hon gärna äta något lite roligare, så vi åkte förbi El Canuto, som tyvärr hade stängt. Just som vi stod där kom dock ägaren förbi, och vi kunde beställa direkt av honom för att hämta av käket vid halv nio. Perfekt.

Vi åkte hem och käkade snacks, och jag tog en powernap. Vid kvart över åtta åkte vi och hämtade maten, och väl hemkomna drack vi lite skumpa, sa välkommen till vår nya modell Elina och käkade fisk. Trevligt! Sedan tidigt (nåja) i säng.

Jo, man kan tycka att det skulle vara något nytt, men nja. Vi började på Playa Guadalmina, stenstranden, med att plåta Signe och Jolanda om vartannat. Det stod en äldre herre och tittade ut över vattnet, och han frågade efter ett tag vad vi fotograferade för. Jag kände genast igen hans dialekt (särskilt de hårda v-na), och visst var han holländare. Det visade sig att han varit i klädbranchen, och visst kände han till Marys Collection (!). Nu var han egentligen och letade efter en gata som skulle heta ”calle de naranjas”, apelsingatan. Det var dödfött, och detta konstaterade han som en man som inte har några problem med tid. Alla små städer på Costa del sol har en gata som heter Calle de naranjas – eller något liknande med apelsiner. Så han hade inte bråttom.

Vår favvovägg.

Vi var dock färdiga hyfsat snart, och stack hem.
Vid femsnåret skulle vi bara ta några bilder hemma i Casa Agnes, och samtidigt kom Birgittas avbytare Minna fram från Borås. Efter välkomnande och en kopp kaffe skulle Minna öppna sin väska för att packa upp. Tji. Den gick inte upp. Efter att ha bänt upp ett hörn konstaterades att det inte var hennes väska – hon hade fått med en exakt likadan väska, men någon annans. Vi plåtade färdigt, sen tog jag väskan, slängde in den i Transiten och gav mig iväg till Malaga. Iberias disk skulle ha öppet till två på morgonen, men det var lika bra att få det gjort. Jag tankade fullt med diesel och tuffade i bra fart in till Malaga på Peajen – betalmotorvägen. Transiten stånkade upp för backarna i bra fart när jag laddade i 150 knyck först. Nej, det var ingen annan på vägen, och sikten var god.

Väl på flygplatsen konstaterade den vänliga personalen att väskan inte var återfunnen. Antagligen hade någon annan också tagit fel och inte lämnat in den ännu. Jag förklarade att det satt ett gult band på ett av handtagen för igenkänning, och en snubbe släntrade lojt iväg för att kolla igen. Jag började läsa upp telefonnumren till huset och våra mobiltelefoner när den loja snubben kom tillbaka med en klisterlapp. Visst hade han hittat väskan! I triumf återvände jag (trots någon felkörning i Malaga) till Puerto Banús där vi käkade middag på Papardelle (Nej, maten var tyvärr inte så ”fantastico” som deras kypare ville). Nämnde jag att jag fickparkerade Transiten också? Varandes Dagens Mjälte™ fick jag middag och cigarr av teamet. Tack och bock.

Förmiddag på balkongen

På kvällen skulle vi gå ut.
Birgitta, Frida, Mia och jag stack till El Canuto för att käka, medan Jocke, Signe och Jolanda stannade hemma. Tråkpåsar!
Middagen var grym, och vi garvade mycket, som vanligt. Sedan tog vi en taxi hem. Självklart inga problem, han hittade rätt adress på en gång.

Jolanda tar en morgonpromenad på altanen.

Sen åkte vi tillbaka till huset, sen en sväng upp till fältet mot Benahavis. Snabb middag hemma. Tokjobb helt enkelt.

Vädret fortfarande soligt och fint, inga problem!
Tapeten då? Jo, AD Mia hade tagit med sig några rullar blommig tapet att använda som bakgrund. Vi tejpade upp dem på en skiva, och det blev faktiskt skitsnyggt.

Jocke plåtar. Jag står på vår balkong och gör detsamma.

Nu kom den lilla katastrofen – vi hade glömt en skärm på stenstranden på grund av en fånig kommunikationsmiss. Jag hoppade in i bilen och körde tillbaka. Där låg den – tack och lov för att vi valde en ödslig stenstrand!

Resten av dagens fotografering gick utmärkt. Middag i ”Big Brother-huset”, som C kallade det i ett sms. Vi har inte röstat ut någon ännu, tack och lov.

Nu kom katastrof (nåja) två: vi hade ingen strömsladd till en av diskarna som Jocke hade med sig. Vips så slet vi isär ett annat kabinett för att få ström, men det ville inte fungera. Vi lät det bero till dagen därpå.

Jocke dissikerar hårddiskkabinett.

På eftermiddagen åkte vi till Tarifa för att hitta stränder med vit sand. Det fick vi med besked. I Tarifa buktar Medelhavet in mot land i en slags vid vik, och just där blåser vinden med konstant hastighet åt ett håll. Antingen mot land eller från land, men aldrig byigt. En kosekvens av detta är att hela viken var fullkomligt smockfull med windsurfare och kitesurfare – väl över trehundra, uppskattade vi antalet till. Det är inte utan att jag blev sugen på att prova.

Det blev dock inget av det, utan vi åkte tillbaka till huset och lagade något enkelt käk innan vi ramlade i säng.