Jaha, i går valde SL att ställa in alla t-banor ovan jord. Inga problem, ersättningsbussar var beställda.
När C stått i kanske 45 minuter och de två (2) bussar som kommit varit så fulla att de bara åkte förbi bestämde vi oss att ta bilen istället. Själv har jag varit sjukt irriterad och sur på SL för att ställa in t-banan. Via Twitter fick jag tips om pendlarbloggen som tipsade om http://veoliahora.wordpress.com/ där t-baneförare berättar om sin egen vardag. Det dämpar blodtrycket en aning, men jag undrar fortfarande hur man upphandlar tåg och växlar utan att kolla att de kan fungera i snö och kyla.
Men nu är det bara att jobba på. Undrar hur jag ska ta mig hem. Kanske läge att gå och köpa ett par ullsockar till, helt enkelt.
Myggfritt. Dump från www.vackertvader.se.
Tycker att typografin på Läkerols tuggummin lämnar en smula övrigt. Jag läser konsekvent “Saliv” på den här förpackningen. Tyvärr var de rätt äckliga också. Fail. 
Ah, där kom den. Lika säkert som “Mild vinter gynnar fästingarna” som dyker upp varje år, kan vi i dagens SVD läsa artikeln “Ringa på resan dyrt äventyr“. Jodå, sedan urminnes tider (eller åtminstone 2002) har tidningarna inför varje semester varnat för att det är pissdyrt att ringa med mobilen på resan. Visst, det har blivit bättre. Nu kan du ringa för ynka fem spänn i minuten bara du korsar gränsen till Danmark (Tre undantaget med lika priser i Norden). Det ger en skillnad på cirka 4.80 kr i minuten mot hemma. Rimligt?
Dessutom använder allt fler sin uppkoppling för att kolla mailen eller surfa. Men också när man använder GPS:en, som i sig inte kostar något att använda, laddas kartor ned från nätet i många fall. Med priser från 125 till 40 kr per megabyte kan det också bli rätt dyrt. Så tidningarna gör rätt att varna sina läsare.
Själv blir jag grågrön av ilska när jag tänker på priserna som tas ut av teleoperatörerna i Europa. Snacka om kartellbildning. EU ska ju främja konkurrens, är det sagt. Jo hej.
Skönt att vi håller oss i Sverige i sommar. Då har vi åtminstone råd att kolla mailen.
Jag har använd instlicksprogrammet Shared items post för att posta mina Google Reader-kommentarer här på bloggen en gång i veckan. Tyvärr har pluginen fått totalhicka och publicerat över 1 000 nya inlägg, dessutom två veckor i rad. Nu har jag stängt av den. Förlåt för … eh, vad kallar man det – inläggs-spam?
I går kväll fick Henny magsjuka. Tydligen har hennes bästa kompis Astrid samma åkomma och det krävs inget snille för att räkna ut att smittkällan är någon på dagis. Jaja.
Efter en stökig natt med många bytta lakan, örngott och kuddar sover lilla tjejen gott just nu. Hoppas hon sover sig frisk, och att vi andra inte blir smittade. Verkar inte så troligt, tyvärr, men håll en tumme.
Bild från Rusta
Den här veckan har min cykel fått stå. Jag har känt mig lite krasslig, så det har fått bli t-banan. I måndags var det strömavbrott på morgonen, igår trassel vid hemfärden och även idag problem.
Jag längtar efter cykeln. Jäklar, jag vill cykla hela vintern. T-banan suger.
Inte helt okända Nokia lanserade igår en ny musikaffär på nätet. (Den svenska är inte uppe än, men ändå). Två miljoner låtar. Inget stöd för Mac. Hallå, Nokia? 2008? Dags att byta webbyrå?
Hur som haver, när man hackat sig in på den engelska sajten så får jag en känsla av att jag sett det förut. Som Itunes ungefär.
Alltså kommer det nog att bli en succé.
(Visst ja, den stöder inte Firefox på PC heller. Modernt.)
I december köpte jag en Apple Airport Extreme för att dela ut vårt internet trådlöst. Gott så.
Efter några veckor så började den dock larva sig och koppla ned förbindelsen. Efter några svordomar och en återställning gick jag tillbaka till Inlife och lämnade in den. Efter att de haft den på service i EN MÅNAD hämtade jag den nu ikväll. De hade inte upptäckt något fel.
Efter cirka en timmes drift här hemma tappade den uppkopplingen.
I morgon ska jag gå tillbaka och få en ny. Och jag bara känner på mig att det kommer att vara oerhört svårt att byta den, och redan det gör mig irriterad som tusan. Fortsättning följer.
Inte kompis med oss just nu.
Vi tänkte måla och greja lite i vårt stora källarrum och bröt bort de två garderober som stod där. Som väntat låg lite mögel under garderoberna, men det är inget att hänga upp sig på utan bara att torka bort.
Däremot var ena väggen bakom en av garderoberna också lite möglig. När vi bröt bort panelen var det ganska så blött bakom. OK, väggen är enligt dagens mått helt felbyggd med träreglar, isolering och spånskiva mot källarväggen, men den har verkat frisk och kry och det har luktat bra. Trots att konstruktionen är helt uppåt väggarna (höh).
Så nu blir det nog att dränera innan vi gör så mycket annat. Segt.
Men Cecilia fällde i alla fall den mest positiva kommentaren om vår fuktiga vägg: “kolla, nu kan vi odla champinjoner hemma. Så smidigt.”
Grunderna i champinjonodlingen.
Jag är hemma masgsjuk. Mat och dryck rinner igenom mig. Oavsett om jag äter mesig, kokt mat eller tar en macka så står verkmästaren i magen och snärtar ur sig ett hånfullt “ha!” och bara släpper igenom käket.
Det får mig att minnas en sällsynt smutsig toalett på en busstation i Quito, Ecuador. Nöden har ingen lag och jag gjorde knappast den äckliga toaletten renare. Ett par minuter senare satt vi på bussen och jag petade i mig stopp-och-belägg-piller med loperamid i. En slags kemisk butt-plug, om ni förstår.
Jag minns känslan i magen väldigt väl. Efter två veckor i Ecuador märkte vi att min dåliga mage alltid infann sig på måndagar. Den dagen tog vi våra malariatabletter på. Efter några försiktiga förfrågningar fann vi att även andra hade problem med malariatabletterna, särskilt de med klorokinfosfat i. “Hell, cloroquine just cleared out every good germ in my stomach!”, erkände en jänkare vi mötte.
Den här gången var det ett par år sen jag käkade malariatabletter, så problemet är helt enkelt den magbacill som Henny och Cecilia redan haft. Fest i byn. Nu ska jag äta lite rårivet äpple.
